Taken Chapter 10:
Kategori: Taken
- Of course I’m not going without you! sa hon.
- But Rose? I can’t leave her alone. sa jag.
- Oh right. sa Esme och suckade.
Vi satte oss ner i sängen igen.
- Wait, doesn’t your granny liv here in Doncaster? Maybe Rose can live there? sa Esme sen.
- Right, I’ll go and call her. sa jag och kramade om Esme.
Två veckor senare
Lucy’s Perspektiv:
Allt var klart. Om en halv timme skulle jag och Esme sitta på ett plan till London.
Rose skulle bo hos vår farmor här i Doncaster.
London.
Jag hade alltid älskat London sedan pappa tog med mig dit när jag var liten.
Esme kom tillbaka efter att hon gått runt och kollat i affärerna.
- We’re moving to London! sa hon och log stort.
- I know. It’s amazing. sa jag,
.
20 minuter senare satte vi oss på våra platser i planet.
Snart lyfte planet och man såg Doncaster bli mindre och mindre.
- Goodbye Doncaster. sa jag.
.
London.
Vi var framme och satt nu i en taxi som skulle ta oss till våran lägenhet.
Esme satte ner sina väskor och tog fram nycklarna för att låsa upp dörren till lägenheten.
Vi gick in och satte ner väskorna vi hade haft med oss innan vi började gå runt i lägenheten.
- This is really amazing. sa Esme och gav mig den ena koppen med te.
- Yeah. sa jag och hon slog sig ner bredvid mig i soffan.
- When do you start your job? frågade jag henne.
- I start tomorrow at 8 am. sa hon och log.
- Esme, do you understand that you’re going to meet your favorite band tomorrow? sa jag.
- Yes, and I’m actually nervous. sa hon.
- You gonna do great. sa jag och la min hand på hennes axel.
Hon log mot mig och drack lite av sitt te.
Jag stod framför min garderob i det rummet som nu var mitt och hängde in mina kläder.
Det knackade lätt på dörren.
- Come in. sa jag.
Dörren öppnades och min rödhåriga vän kom in.
Esme slog sig ner på min säng.
- Hi. sa jag.
- Hi. sa hon.
- Did you want anything? frågade jag.
- Yeah. sa hon.
- What did you want?
- What are you going to do when I’m working? sa hon.
- I don’t know. Walk around in London maybe. sa jag. Now what did you really want?
- Does Louis know that you’re in London? sa hon.
Jag vände mig om och tittade på henne.
- No. sa jag.
- Are you going to tell him? frågade hon.
- No. sa jag.
- Lucy..
- What Esme? He would have called if he wanted to speak to me.
- Okey. sa hon.
- Sorry if I sounded mad. I’m not. It’s just that.. I don’t know actually. Things are just.. weird. suckade jag.
- It’s okey, Lucy. sa Esme och log snett.
Jag nickade.
- Now.. Are you hungry? frågade Esme.
- A little. sa jag.
- What do you say about dinner at McDonalds? sa hon.
- Sounds good. sa jag och log.
Jag stängde garderoben och vi gick ut ur mitt rum.
Dagen efter
Jag vaknade och kollade på klockan.
10.00.
Esme hade redan gått.
Jag gick bort till garderoben och tog på mig ett linne och ett par shorts.
Jag tog min väska och låste lägenheten efter mig.
Jag gick längs gatorna och försökte hitta någonstans att äta. Starbucks låg en bit bort. Det fick det bli.
Jag gick in och bestämde mig vad jag skulle ha.
Jag betalde och vände mig om.
*Boomm*
Jag krockade med en kille och min kaffe var nu över hans tröja.
- Oh my god! I’m so sorry! utbrast jag.
- Ehm, it’s okey. sa han.
Jag tittade upp mot honom. Han hade mörkt hår och bruna ögon.
- I’m really sorry. sa jag igen.
- It’s okey. It was as much my fault as yours. sa han.
- Let me at least by you breakfast. sa jag.
- You don’t..
- Yes I have to. So just tell me what you want. sa jag och drog med honom till kassan igen.
Vi beställde och satte oss ner vid ett bord.
- By the way, I’m Zayn. sa han och log.
- I’m Lucy. sa jag.
Kapitel 10!
Vad tycker ni? :)
2 kommentarer till kapitel 11! :)
/Moa och Malin xxx